Nu får det vara nog!

Visserligen sitter jag här och lyssnar på The Nipple Erectors (Shane MacGowans gamla punkband.) men jag kommer ändå att tänka på en gammal visa av Cornelis Vreeswijk, nämligen den gamla klassikern “Synd-om blues”. På något sätt tycker jag att den passar väldigt bra i dessa tider.
Alla minns väl inledningen:

“Jag tycker så synd om överklassen
förstår nu medborgare
De får alltid dra de tyngsta lassen
och de har ett helvete”

Visst är det skönt att den svenska överklassen äntligen har fått viss upprättelse (även fast de ständigt har blivit rikare och rikare sedan 80-talet). Framförallt måste det vara skönt för de 4% av sveriges befolkning som tidigare betalade 0.75% i förmögenhetsskatt. (Japp, fler än så var de inte även fast alliansen påstod att slopandet av förmögenhetsskatten gynnade småföretagare.)

Det var dock inte just den delen jag kom att tänka på just nu utan istället början på andra versen:

Jag tycker så synd om Aftonbladet
De lider av mörkblå starr
De skriver precis som vissa vill ha det
Ja jävlar i min gitarr”

Det är precis vad jag tänker på när jag läser aftonbladets bedömning av årets första partiledardebatt. Detta gäller även Expressen. Allt de skriver om är retoriken. “Reinfeldt borde kosta på sig att le” Ärligt talat, vad i helvete spelar det för roll. Visst, för Reinfeldt är det jätteviktigt att veta. Retorik är kanske bland det viktigaste för en politiker, men det är inte kvällstidningarnas uppgift att informera dem om. Det är inte heller deras uppgift att informera medborgarna om att Reinfeldt måste le mer eller att Mona Sahlin är för elak mot stackars Filippa. Kvälls- och morgontidningarnas (Eller egentligen hela medias) uppgift är att lära medborgarna att se igenom retoriken och förstå politiken. Jag skiter högaktningsfullt i vad Göran Hägglund har för slipps på sig. Vart är den politiska rapporteringen?

Såg dessutom ett avsnitt av SVT: s lamaste program. Rakt på med K-G Bergström där han frågade ut Anders Borg. Mycket, mycket lam utfrågning även om den var bättre än när han frågade ut Reinfeldt. Just nu orkar jag inte gå djupare in på just den intervjun utan tänker kommentera en av frågorna han senare i programmet ställde till Charlotte Kalla.

“Du tjänade runt en miljon på segern i Tour de ski, kan det bli så att du som en del andra skidstjärnor måste lämna landet för att slippa betala för mycket skatt?”

Just det, ni läste rätt. MÅSTE lämna landet.Vad är det för övertydligt, vinklad fråga.
Det är ingen som MÅSTE lämna landet för att de betalar för mycket skatt.
Jan Guillou tar till skillnad från många andra svenska författare ut sina pengar ur företaget och därmed skattar han för dem vilket är rakryggat och bra. Han MÅSTE inte lämna landet. Han lever jäkligt gott ändå TROTS att han tjänar en jäkla massa pengar.
Jag förstå inte det resonemanget. “Jag tjänar för mycket pengar, alltså måste jag lämna Sverige” (Refererar åter till första versen i Synd-om blues.)

Okej, alla människor som känner att ni tjänar för mycket för att ha råd att bo här. Man kan aldrig tjäna så mycket att man går minus. Tjänar man mer så får man mer pengar, även om skatten blir högre. Skatten är nämligen aldrig 100%.
En fråga till alla er som känner er tvingade att flytta. Vad fick ni för betyg i matematik?

Vad svarade då Charlotte Kalla?

“Nej, jag bor i Sverige, då ska jag betala skatt i Sverige.”

IN YOUR FACE!

Kan för övrigt tillägga att K-G Bergström har var komunalpolitiskt aktiv för moderaterna på 70-talet. Det är också därför hans frågor till politiker tenderar att komma från höger och inte från vänster, när han borde angripa Sossarna från höger och Moderaterna från Vänster. Eller kanske helst av allt, angripa båda parter från båda håll.

Detta är Mathias som rapporterar från ett allt kallare, och märkligare Sverige.
Och som det verkar nu lär det bli fler inlägg framöver.

Borgarna och pressen!

Jag sitter här vid min dator, dricker lite kaffe och läser aftonbladet varpå jag återigen hittar katastrofala artiklar om regeringens politik. Inte nog med att regeringens politik är katastrofal, ska även den politiska rapporteringen verkligen vara det?

Vilken bild är det som visas i Sveriges media?Jo, regeringen är dålig på PR. De gör en massa men det når inte ut.
Samtidigt skrivs det till viss del att de rika får mest men att faktiskt alla som jobbar får skattesänkningar och då ofta med tilläget att det är bra.
Men vart är då analysen?

Till exempel familjeekonomen Ann-Sofie Magnusson som säger till aftonbladet:
”Både fastighetsskatten och förmögenhetsskatten gynnar de med förmögenhet och dyra fastigheter. Men alla som har arbete får faktiskt lägre skatt och det är väldigt bra. Vad som är mindre bra är ju att sjuka får lägre ersättning. Det är en jättestor skillnad jämfört med tidigare.”

Detta är ingen analys. Det är en väldigt förenklad beskrivning byggd på värderingar av vad som händer. Dels måste man vara medveten om att skattesänkningar och neddragningar av välfärden (T.ex sjukersättning) faktiskt hör ihop. Sänker man skatten så måste man ta pengarna någonstans ifrån eller så får man låna pengar som den tidigare borgliga regeringen gjorde på 90-talet. Men inte ens den insikten räcker för att det ska vara en analys. Man måste också se på hur människors vardag förändras. Skulle vi istället kunna använda de pengarna som bekostade slopandet av förmögenhetsskatten och förändringen av fastighetsskatten till att förbättra skola och vård? Borgarnas lösning på detta är mycket enkelt. Fler privata alternativ och betyg i skolan i lägre åldrar.
Angående betyg i lägre åldrar så är det ingen populär uppfattning bland lärarförbundet och personligen tror jag inte heller på fler betyg och hårdare tag. Jag tror på fler lärare och mer resurser till skolan. (Resurser som finns om vi bara vill använda dem. Mer om detta sen.)Vem som helst borde förstå att det är omöjligt för en lärare att ge alla elever den tid de behöver när klasserna kan vara mellan 25-35 elever. Privata alternativ är också ett dåligt alternativ då det tar resurser från de offentliga skolorna och segregerar de duktiga eleverna från de som har det svårt. Jag pratade med en lärarstudent som berättade att hennes erfarenhet av privata skolor var just detta och hon sade också att en lärare klarar av två eller tre stökiga elever i en klass men blir hela klassen stökig så går det inte.
Det kanske starkaste argumentet mot privata alternativ inom både skola och vård är att det splittrar över- och medelklassen från den lägre arbetarklassen. Om man redan betalar för privat sjukförsäkring, tandförsäkring, skolavgift, skolmatsavgift m.m. så finns det knappast något intresse att betala den skatt som krävs för de offentliga alternativen. Alltså måste helt plötsligt de sämst ställda betala för sin egen vård och skola vilket skapar extrema klassklyftor, inte bara privatekonomiskt utan också i utbildning och vård. Man lastar över det gemensamma och demokratiska ansvaret på enskilda individer och deras egen förmåga att rent praktiskt och ekonomiskt ta de beslut som krävs för att de och deras barn ska få en framtid.
Då har vi alltså kommit till en värderingsfråga. Vilket samhälle vill vi bygga. (Inte vilket samhälle som går att bygga då båda faktiskt är möjliga. I min förra blogg skrev jag som bekant om Norge och den vänsterpolitik som förs där nu.)

En annan sak som är märklig inom svensk politik är att vi alltid måste spara trots att vi är ett av världens rikaste länder. Faktum är att Sveriges BNP ständigt har ökat sedan andra världskriget med undantag för 1981 och krisåren på 90-talet. Källa: Nya ekonomihandboken, skriven av Johan Ehrenborg och Sten Ljungren, utgiven av ETC förlag.
Alltså finns pengarna för att skapa ett bättre samhälle. Vilken väg man vill gå handlar om värderingar och inte huruvida de ekonomiska resurserna finns eller inte vilket man också bör ta med i analysen.

Att man dessutom hävdar att regeringen är för dålig på PR och att det är därför de sjunker i popularitet är direkt skrattretande. Anledningen till att de sjunker i popularitet är att folk har börjat förstå vad deras politik handlar om. Innan valet hörde folk bara pratet om jobben. Nu tvingas de ur A-kassa och fackförbund. De ser hur de rika får mer medan de fattiga får mindre. De ser hur det startas privata, försäkringsfinansierade barnkliniker och hur de statliga företagen reas ut till regeringens polare i näringslivet. Människor är inte missnöjda med regeringen för att de inte förstår politiken utan för att de förstår den.
Detta borde svenska pressen skriva om eller åtminstone nämna i förbifarten ibland.