Nu får det vara nog!

1984 är på väg!

Läste precis i Svenska Dagbladet om ett nytt program från microsoft som övervakar de anställdas prestationer framför datorn. Det ska bland annat hålla koll på hjärtslag, blodtryck, ansiktsuttryck, hjärnsignaler m.m.
Detta är inte bara ett hån mot de människor i yrken som drabbas utan ett hot mot både folkhälsa och den anställdes personliga integritet.
Den stress det innebär att ständigt vara övervakad kommer bli ett enormt arbetsmiljöproblem framöver. Faktum är att det redan idag är ett problem.
Några av mina vänner har tidigare jobbat som telefonförsäljare, där man i många företag förväntas kontrollera varandra så man ringer konstant. Samtliga har också pratat om stressen det innebär och ingen har jobbat med det under en längre period.
När jag jobbade nattskift på fabrik kontrollerades vi på bandet av maskinförarna utan vår vetskap. Detta eftersom det inte finns några chefer på natten.
Det underliga var att vi jobbade inte mycket mer än 6 timmar och var knappt 2/3 av de anställda på dag- och eftermiddagsskiftet och ändå producerade vi nästan lika mycket som de andra två skiften gjorde på 8 timmar.
Vi visste inte om att vi övervakades. (Det fick vi reda på långt senare). Vi jobbade på ändå. Vi orkade dessutom jobba hårdare eftersom vi jobbade kortare tid.
Efter ett tag fick ledningen för sig att vi jobbade för dåligt så de bytte ut vår 30 minutersrast och våra två fikaraster (Vi var bortskämda till en början) mot en rast på 12 minuter.
Alltså 12 minuters rast på de 6 timmar och 52 minuter som vi var på plats.
Man skulle kunna tro att detta ökade produktionen eftersom vi jobbade 40 minuter mer per natt, men vi låg fortfarande på ungefär samma nivå. Vi minskade instinktivt takten. (Absolut inte medvetet) Våra kroppar orkade helt enkelt inte hålla uppe det hårda tempot 6 timmar i streck (minus den skamliga rasten på 12 minuter där vi fick välja på att värma maten eller äta den).
När vi sedan fick reda på att vi övervakades av maskinförarna om hur vi höll tiderna så blev vi både arga och besvikna. Vi på natten var de som jobbade hårdast, oftast ställde upp på övertid och även själva nattjobbet i sig sliter mer på kroppen än dagtidsarbete. Ändå skulle de krama ur minsta lilla droppe kraft ur oss.
Denna småsinthet som finns i kapitalismen är också det som kommer bli deras undergång. Allt ska övervakas, allt ska bli effektivt, vinsterna ska öka på bekostnad av att människor förlorar jobben. Tryggheten ska urholkas för att pressa ner löner.
Någon gång kommer detta slå tillbaka och det kommer slå tillbaka hårt.

I samma nätupplaga av Svenska Dagbladet läser jag även att ångest är en klassfråga. Ångest, sömnlöshet och oro är dubbelt så vanligt hos lågutbildade som hos högutbildade enligt folkhälsoinstitutet. Personligen tror jag mig se en koppling mellan det jag tidigare skrivit om i det här inlägget och den här undersökningen. En annan intressant faktor är också att det är dubbelt så vanligt bland kvinnor som hos män.
Kvinnor vars yrkesliv generellt består av låga löner, ofrivillig deltid, höga prestationskrav. De förväntas också ta större ansvar i hemmet.
(Stressen lär ju dessutom inte bli mindre nu när man inte längre har råd att vara sjuk)

Allt detta visar på att om vi ska bygga ett bra samhälle för alla medborgare så måste vi tänka om. Det krävs stora satsningar på kvinnodominerade yrken. Generellt kortare arbetstid med bibehållen lön, större satsningar på friskvård m.m.

Detta kommer inte ske av sig självt. Sossarna kommer inte driva igenom det. Det här kräver att vi, vanliga, dödliga faktiskt står upp och kräver bättring. Pengar finns i överflöd, men just nu försvinner de i stenrika privatpersoners fickor, istället för att satsas där de verkligen behövs. Vi vanliga, dödliga måste genom manifestationer, strejker, blockader och debatt förändra vår egen vardag. Vi kan inte lita på att politikerna gör det åt oss.
Vi måste också bli mer aktiva i våra fackförbund och kräva ett stopp på pampstyret. I värsta fall får vi gå vid sidan av facket och strejka villt. Det har fungerat förr och det har också påverkat hela samhället positivt.

Ingen kan göra allt
Alla kan göra något
Tillsammans är vi starka

Nu kör vi!

Artiklar:
http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/artikel_783511.svd
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_784021.svd

Jag läste nyligen en artikel i Ordfront om politiken i Norge. Detta land som vi enbart känner som den rika grannen, där alla är glada och äter olja till frukost.
Men vad vet vi om den Norska politiken? Personligen visste jag ingenting innan jag läste en artikel i Socialistisk Debatt om den Norska vänstervågen. Sedan kom ordfrontsartikeln och i övrigt har jag inte hört någonting om detta.
Det hela tog sin början i staden Trondheim som där Norska LO tillsammans med nästan hela Tjänstemannaförbundet YS bildade ett manifest för att bryta högerpolitiken som förts där i flera år. Manifestet handlade bland annat om att stoppa privatiseringar och att förbättra välfärden genom att demokratisera den. Sedan frågade de partierna till vänster vilka som kunde ställa upp på manifestet och istället för att förespråka ett parti i valrörelsen 2003 så förespråkade de en radikal vänsterpolitik. Vänsteralliansen vann och började sitt arbete med att demokratisera välfärden. 2005 hade Trondheim halverat bostadslösheten. De var också Norges första stad som inte hade brist på dagisplatser.
Detta kopierades av Norska LO på riksnivå som skickade ut en enkät till sina medlemmar och bildade manifestet efter deras önskemål. 2005 vann vänsteralliansen i Norska riksdagsvalet.
Så just i detta nu pågår en radikal vänsterpolitik i Norge.
Deras politik går ut på att stoppa friskolor och privat vård för att istället återställa skola, vård och omsorg i kommunal regim och förbättra kvalitén med hjälp av en rättvis och demokratiserad politik. Eller som Aron Etzler uttrycker det i sin artikel i Ordfront. ”Omöjligt men sant”

Vad händer då i Sverige?

Förutom att vi har en högerregering som för en rent ut sagt vansinnig politik som går ut på att sparka på de svaga. (Nämnde jag att Norge har 100% i sjukersättning och att de enda som har det i Sverige är våra kära Riksdagspolitiker.)
Vi har dessutom ett Socialdemokratiskt arbetarparti som vill kompromissa med denna vansinnesregering. Vi är i Sverige, liksom i stora delar av världen i lurade att man måste gå mot mitten för att vinna politiskt. Men moderaterna vann inte på att gå mot mitten. De vann på klassiska vänsterklyschor i retoriken. De pratade öppet om utanförskap och att skapa fler jobb men deras politik var fortfarande klassisk högerpolitik. För den icke insatte lät det dock snarare som radikal vänsterpolitik med inslag av eget ansvar än som höger- eller mittenpolitik. Folk förstod inte att det handlade om ett systemskifte. Detta bevisas av hur upprörda människor är när de väl ser hur politiken fungerar.
Sossarna däremot försökte leva på att smutskasta högern trots att de hade makten. (För övrigt exakt samma misstag som Alliansen begår nu.) Detta funkar inte. Har man makten måste man ta ansvar, sitter man i opposition kan man kritisera.
Detta är dock inte hela sanningen till varför Sossarna tappar trovärdighet i Sverige.

Hur kan man kritisera privatiseringar när man privatiserar själv? Varför skulle inte cancervården bli bättre om man privatiserar den om nu vårdcentralerna och tandvården blir det?

Det är ungefär som att debattera våld där den ena sidan förespråkar gränslöst våld medan den andra säger att man visst ska få sparka på den som ligger men inte mot huvudet. Visst är det en betydande skillnad men vart finns alternativet till våld?

I Norge vann vänsteralliansen på att visa vart de stod. De vann på att bryta med högerpolitiken och att vara ett riktigt alternativ.
Så varför pratar då inte svenska vänstern om Norge. Varför pekar vi inte på grannen och säger: ”Fan va nice. Så kan vi också göra.”

Är vi rädda att vi inte ska klara det utan oljepengarna?
Kuba blev nyligen utsett till världens mest hållbara samhälle av Världsnaturfonden och de har prisats för sin sjukvård, trots sin brist på oljepengar. Visst de har demokratiska problem, men det kan vi väl knappast klandra Norge för? Så om Kuba kan fixa sjukvård utan oljepengar och om Norge kan fixa vänsterpolitik utan diktatur, då borde väl vi klara det också?
Något att tänka på.